Det var för mig som säkert för många andra att jag leddes in i skulpterandets värld utan att ha planerat eller nyfiket önskat få börja. Så var det på 1980-talet, innan jag lärt mig att hantera det faktum att man ibland "går in i väggen". Det stressade mig när måleriet inte fungerade. Jag gick i skogen och jag fiskade. En vinter när angelfisket från isen var ovanligt lugnt började jag göra halvmeterhöga gubbar av den blöta kramsnön. Helt plötsligt förstod jag att i stort är det samma sinnen man använder. Men vad som kändes befriande var att slippa tänka i färger. Det tog inte många dagar förrän en stor lerklump låg på bordet i ateljén. Efter något år hade jag fått kontakt med ett litet konstgjuteri i Italien där jag fick lära mig mer om teknik och material och där jag fortfarande gjuter mina bronser.
Sångsvanar i brons vid universitetet i Örebro
